"Det går bra för Sverige"?!?!
Jag måste säga att jag är förvånad över att det är så många små saker i samhället som inte fungerar med en regeringstyp, medan de som fungerar kraschar helt med en annan.
I dag har vi ett, enligt politikerna (både röda, blå, gröna och allt vad de är håller med), väl fungerande och blomstrande Sverige. Hur kan man kläcka ur sig något så dumt?
Sverige mår inte bra! Sverige håller på att successivt gå mot att bli ett land där välfärd är något man en gång drömde om. Jag själv, som är medelhöginkomsttagare kommer självklart inte att drabbas så hårt av det här. Jag klarar mig säkerligen. De jag tänker på är de personer som inte har det så välbeställt. Bland dessa räknar jag pensionärer, långtidssjukskrivna och ungdomar.
Vad grundar jag då min uppfattning på? Jo detta...
Ett! Sjukvården!
Vi har vårdköer där behövande får vänta ett halvår eller mer på att få t.ex. kritiska operationer gjorda. Under tiden minskas deras livskvalitet till ett minimum och allra helst ska man dra in deras sjukpenning med för att göra bilden komplett.
Kompetenta läkare inom kirurgi och annat kör t.ex. taxi för att det inte finns möjlighet att ge dem en tjänst med uppgifter de är utbildade till. Fullt fungerande sjukhus läggs ner på löpande band och sjukvården centraliseras till större kommuner. Det kan för vissa personer ibland ta upp till en timme att ta sig akut till sjukhus med ambulans och då är det inte säkert att man får hjälpen man behöver.
Två! Polisen!
Vilken nytta gör poliser när hela polisväsendet centraliseras. När en människa i t.ex. Söderköping blir överfallen och utsatt för hot till livet ska denne ta sig till en "virtuell polisstation" och uppge sitt ärende i en webkamera. Är det sen allvarligt nog så skickar polisens larmcentral (som sitter i Linköping) en utryckningsorder till polisen i Norrköping som sen får åka de dryga 2,5 milen till Söderköping för att ta hand om ärendet.
Det tar säkerligen minst 15 minuter från det att ärendet är anmält och diariefört till dess att bilen rycker ut från Norrköping. Sen tar det ytterligare 8 minuter (förutsatt att medelhastigheten hos polisbilen är 200 km/h) tills polisen är på plats. Det ger förövaren 23 minuter att förgripa sig på offret och ta sig därifrån. För att ta ett perspektiv på hur lång tid det är så är lunchrasten för många arbetande en halvtimme.
Givetvis kommer spår att försöka säkras, men resultatet är oftast att förövaren på detta sätt kommer undan - och bårhuset får ta hand om ännu en saknad och sörjd anhörig.
Tre! Försvarsmakten!
Under 70 till 80-talet var "hotet från Ryssen" överhängande och det satsades stora pengar på att skapa ett fungerande försvar, både till lands, till sjöss och i luften. Under slutet av 80-talet, början av 90-talet börjar man lägga ner förband på förband för att de kostar för mycket att upprätthålla. Under 2000-talet fortsätter nedläggningarna. Vi har idag långt mer än halverat den motståndskraft mot en yttre attack som fanns under försvarets "glansdagar". Varför? Jo för att det inte finns någon reell hotbild längre.
Vad är det för dumheter egentligen? Förutsätt att du har ett hus med massa värdesaker i. Du låter en hund utan tänder bevaka detta hus. Kommer någon som har för avsikt att ta för sig av värdesakerna att tveka i det läget? Hunden kan ju inte bitas. Du blir inte skadad av att du tillgriper det som inte rätteligen tillhör dig.
Räkna med att människan i allmänhet är girig och vill ha mer (finns så många bra exempel på detta att jag knappast behöver dra upp dem) och det finns där för att ta utan någon som gör något för att stoppa vederbörande.
Hotbilden som inte finns idag kommer garanterat att ha möjlighet att uppstå om vi drar ut vår hunds tänder. Det är ingen tvekan om saken. Alltså behövs fortfarande ett fungerande försvar av vår nation!
Under 70 och 80-talen var Sverige i sanning en välfärdsnation. På den tiden fungerade allt det jag nämner ovan bättre än idag. Folk som var sjuka fick fortare vård. Folk som var värnlösa fick hjälp. Och djävulen ta den som ens tänkte på att försöka hoppa på lilla Sverige. Visserligen skulle det fungerat, men inte utan förluster större än värdet i att ta landet.
Jag har så många saker att ta upp gällande detta ämne att jag kommer att kunna fylla hela bloggen med dem, men jag ska inte göra det. Jag nöjer mig med att säga att det är bedrövligt att någon kan tänka sig att höja sin redan höga politikerlön när större delen av de pensionärer som byggt upp möjligheten för de här politikerna att ge sig själva löneökningen knappt klarar att gå runt på sin inkomst - och sen ha mage att stå och säga att "Det går bra för Sverige!".
Om att göra slut
I kvällens inlägg har jag funderat lite över de olika sätt vi talar om för en människa att man inte längre vill vara i ett förhållande med vederbörande. En av de jobbigaste situationer jag vet, men man lär sig hantera det bättre för varje gång det inträffar, precis som allt annat. Frågan är om det egentligen är bra att man "blir van" vid det...?
Något som jag upplever är ganska vanligt vid uppbrott av det här slaget är att man tar på sig känslor från den person man bryter med. Jag har så sent som idag tröstat en person som gjort ett uppbrott där den hon bröt med hade bekymmer från början och där det här uppbrottet kom lite som droppen som fick bägaren att rinna över och han blev jätteledsen. Hon tyckte att hon aldrig skulle ha brutit med vederbörande om hon vetat detta.
Frågan är nu - är det rätt att tänka så?
Jag anser (det här kan låta lite kallt) att det tyvärr inte är något man måste ta hänsyn till. Det finns ju bättre och sämre tillfällen att göra såna här saker på, men om det istället leder till att man blir mer och mer involverad ju längre tiden går, så innebär det ju även att uppbrottet blir desto svårare när det väl kommer. Personligen anser jag inte att man har någon skyldighet att ta på sig den andras känslor som sina egna, även om man ska vara medveten om att de finns där.
Upplevelsen jag får är att många drar ut på ett sådant beslut bara för att det är jobbigt, i tron att det ska bli mindre jobbigt med tiden. Det är tyvärr inte så. Det kommer alltid att vara lika jobbigt att bryta med någon som man fortfarande har någon form av känsla för - även om det inte längre är fråga om kärlek.
Av den anledningen är det bättre att man gör uppbrottet så snart och så klart formulerat som möjligt. Det är bra om man berättar anledningen till varför man gör slut så rakt och ärligt som möjligt om man vill ge den typen av information. Jag tror att om man dessutom kan visa att man tänkt igenom sitt beslut noga och att man vet varför man gör slut, så blir det enklare för den andra parten att acceptera beslutet.
Vad jag anser att man ska undvika är alla typer av "elektroniska avslut". Berätta alltid om uppbrottet för vederbörande när du sitter ansikte mot ansikte om du vet att han/hon kan ta det.
Personligen är jag totalt emot trenden som utvecklas att man gör slut via telefon, SMS, MSN, e-post eller liknande. Det är ett ganska fegt tilltag, men även en enkel väg ut, eftersom man inte får direktkontakt med den andra personens känslor.
Hur anser du att ett uppbrott bör ske? Är du en sådan person som tar åt dig av den andra personens känslor mycket även om ditt eget beslut redan står fast?
Ge gärna lite kommentarer till detta. Det skulle vara intressant att se var andras ståndpunkt är i frågan!
Förutsättningar och resultat
Vissa människor är ganska hårt styrda av sina föräldrar och det kan vara svårt att göra sig fri från dem även när man flyttar hemifrån och bildar egen familj. Vi har väl alla hört skräckhistorier om svärföräldrar som aldrig kan låta bli att lägga sig i och där den ena parten tröttnar på att ha andra som styr i det egna hemmet. Dessutom kommer ens partner att göra som sina föräldrar säger så länge han eller hon inte får möjlighet att riktigt bryta sig loss. Man är ju redan van att göra så och indoktrinerad på att följa de rutiner som föräldrarna sätter upp, något som självklart skapar slitningar i förhållandet.
Andra har, som jag, en ganska sund relation till sina föräldrar där de inte lägger sig i livet mer än nödvändigt, men finns där om man behöver hjälp och stöd. Mina föräldrar vill att deras barn ska vara självständiga, men också att de ska veta att de finns där för oss om det blir bekymmer.
Ytterligare en grupp är helt frikopplade från sina föräldrar. Det kan vara så att föräldrarna har betett sig illa mot dem, inte bryr sig mycket om dem när de väl flyttat eller andra orsaker.
Detta är naturligtvis faktorer som påverkar hur man ser på sitt förhållande och hur man agerar i det. Förhoppningen är väl dock att man till sist hittar sin egen väg att gå för att komma till ro med sin person och sin roll i förhållandet.
...utöver det fick det mig att fundera på en annan sak som jag gått och tänkt på lite då och då under de senaste åren. Sexuell läggning - är den genetiskt betingad eller något som är en produkt av den omvärld man lever i?
Vissa anser att du inte kan hjälpa hur din sexuella läggning bildas och att det är helt arvsbetingat. Något som styrs av generna eller möjligen av den sammansättning av hormoner man har i kroppen och hur de bildas.
Andra tycker att det är helt omvärldsbetingat. De upplevelser man haft under uppväxten betingar hur man förhåller sig till andra människor på det sexuella planet.
Jag har en tro att det är en kombination av hormonbildning och hur omvärlden ser ut under de tidiga åren. Ganska många andra egenskaper bildas på det sättet, så varför skulle inte läggningen påverkas av det med?
Märk väl att jag inte har några som helst vetenskapligt bevisade belägg för teorier som beskrivs här. Det är enbart baserat på antaganden och logik.
Följdaktligen kan man då ställa frågan som så många gånger kommer upp i media idag. Är det rätt att homosexuella människor får skaffa barn ihop? Kommer den miljö de växer upp i automatiskt bidra till att de också blir homosexuella, eller kan de bli hetero- eller bisexuella?
Jag tror att mycket av detta är något som föräldrarna påverkar genom sitt beteende. För mig är det självklart att man tar det man dagligen upplever för att vara det som är normalt och det man inte ser som onormalt.
Jag tror att det är därför många heterosexuella människor har problem med att hantera en situation som involverar två människor av samma kön som visar affektion för varandra. Jag har själv reagerat på samma sätt vid tidigare tillfällen. Man blir reserverad mot det man inte känner till. Det som inte känns normalt. Sen funderar man en gång till och inser att oavsett om en man tycker om en man eller en kvinna tycker om en kvinna så är det samma personer som varit där innan de "klev ut ur garderoben". Därför känns det för mig lite löjeväckande att folk blir så upprörda över detta.
Visst finns det människor man tycker är lite udda och som man kanske inte riktigt vill umgås med, men det har ju normalt inget att göra med den läggning de representerar.
Hoppas jag väcker lite tankar med detta och att ni som läser det ägnar en extra tanke åt att fundera på vad just ni tycker i frågan. Jag tror att svaret kommer att bli rätt uppenbart och hoppas att det kan ge en aha-upplevelse åt dem som inte tidigare tänkt i dessa banor.
