Världen enligt AceMike

I kvällens inlägg har jag funderat lite över de olika sätt vi talar om för en människa att man inte längre vill vara i ett förhållande med vederbörande. En av de jobbigaste situationer jag vet, men man lär sig hantera det bättre för varje gång det inträffar, precis som allt annat. Frågan är om det egentligen är bra att man "blir van" vid det...?

Något som jag upplever är ganska vanligt vid uppbrott av det här slaget är att man tar på sig känslor från den person man bryter med. Jag har så sent som idag tröstat en person som gjort ett uppbrott där den hon bröt med hade bekymmer från början och där det här uppbrottet kom lite som droppen som fick bägaren att rinna över och han blev jätteledsen. Hon tyckte att hon aldrig skulle ha brutit med vederbörande om hon vetat detta.
Frågan är nu - är det rätt att tänka så?

Jag anser (det här kan låta lite kallt) att det tyvärr inte är något man måste ta hänsyn till. Det finns ju bättre och sämre tillfällen att göra såna här saker på, men om det istället leder till att man blir mer och mer involverad ju längre tiden går, så innebär det ju även att uppbrottet blir desto svårare när det väl kommer. Personligen anser jag inte att man har någon skyldighet att ta på sig den andras känslor som sina egna, även om man ska vara medveten om att de finns där.

Upplevelsen jag får är att många drar ut på ett sådant beslut bara för att det är jobbigt, i tron att det ska bli mindre jobbigt med tiden. Det är tyvärr inte så. Det kommer alltid att vara lika jobbigt att bryta med någon som man fortfarande har någon form av känsla för - även om det inte längre är fråga om kärlek.

Av den anledningen är det bättre att man gör uppbrottet så snart och så klart formulerat som möjligt. Det är bra om man berättar anledningen till varför man gör slut så rakt och ärligt som möjligt om man vill ge den typen av information. Jag tror att om man dessutom kan visa att man tänkt igenom sitt beslut noga och att man vet varför man gör slut, så blir det enklare för den andra parten att acceptera beslutet.

Vad jag anser att man ska undvika är alla typer av "elektroniska avslut". Berätta alltid om uppbrottet för vederbörande när du sitter ansikte mot ansikte om du vet att han/hon kan ta det.
Personligen är jag totalt emot trenden som utvecklas att man gör slut via telefon, SMS, MSN, e-post eller liknande. Det är ett ganska fegt tilltag, men även en enkel väg ut, eftersom man inte får direktkontakt med den andra personens känslor.

Hur anser du att ett uppbrott bör ske? Är du en sådan person som tar åt dig av den andra personens känslor mycket även om ditt eget beslut redan står fast?

Ge gärna lite kommentarer till detta. Det skulle vara intressant att se var andras ståndpunkt är i frågan!