Världen enligt AceMike

Vi vet alla vilka skrivna regler som vi måste iaktta när vi blir sjuka, men hur är det med de regler som är oskrivna? De regler som är styrda av vår egen pliktkänsla och våra egna erfarenheter av vad människor i vår omgivning kommer att tycka, snarare än dem som är reglerade i stadgar och förordningar.

Mina erfarenheter är att man allt som oftast blir "fånge" i sitt eget hem i samband med att man blir sjuk. Går man utanför dörren så är man ju inte så sjuk som man sagt att man var. Åtminstone inte om man frågar gemene man.
Så länge du inte är sängliggande utanför din egen vilja så är du inte sjuk. Att man sedan kanske inte orkar vara aktiv en hel dag, kanske inte ens mer än några få timmar, är inte intressant att veta. Ingen tar hänsyn till det ändå.

Är du sjuk ska du inte göra något som är roligt heller. Då har du simulerat sjukdom och struntat i dina andra plikter för att kunna göra det roliga istället. Jag tror dock att det kan vara en psykisk välgärning och en del av tillfrisknandet att göra något som är extra kul (om man orkar). Kan man göra nåt kul och samtidigt försvara sitt agerande gentemot sig själv och sin omgivning - och måste man verkligen rättfärdiga ett sånt agerande om det är inom rimlighetens gränser?

Man kan självklart inte dra iväg och åka skidor i fjällen eller sticka på solsemester i medelhavet, men enkla, små saker som att åka och handla nåt gott att äta, spela något spel eller kanske ge sig ut och gå en vända. Har du tagit en promenad och någon sett dig så blir du oftast ihjältjatad med "hur orkade du det då?" och liknande.

Allt som oftast slutar det med att man går och jobbar ändå, fastän man med säkerhet kommer smitta andra och dessutom kommer vara helt däckad när kvällen kommer.

Hur förändrar vi synsättet hos gemene man i frågan och hur kommer vi till rätta med våra egna värderingar? Kanske måste man börja hos sig själv först och radera den eventuella skuldkänsla man känner för att man inte kan upprätthålla sina plikter mot samhälle och arbetsgivare.