Världen enligt AceMike

När man träffar en ny människa och fattar tycke för honom/henne så är det en otroligt trevlig händelse i livet.

Min fundering idag handlar om hur man agerar när han/hon har ett eller flera barn sedan tidigare förhållanden.

Hur ska man gå till väga för att det nya förhållandet ska funka så smärtfritt som möjligt? Är barnen ett hinder eller något som ytterligare för dig samman med personen? Jag har tron att mycket av detta beror på hur båda föräldrarna till barnen hanterar den nya relationen. Man får ju trots allt minst en extra person på köpet förutom barnen med i det nya förhållandet. Och hur tar barnen det hela?

Man vill ju gärna tro att det ska gå smärtfritt och utan bekymmer med den tidigare partnern, men så är inte alltid fallet. Det här är en sak jag varit med om åt båda håll och som ofta oroar mig när jag blir intresserad av någon.
Särskilt besvärligt eller lätt kan det ju bli om man sedan tidigare känner personen från det tidigare förhållandet.

Är det en sund människa så resonerar de så att "om det är en person jag vet vem det är och mina barn trivs med honom/henne, så är det ju en trygghet snarare än ett besvär". Vid mindre sunda vätskor kan det bli att "men jag känner ju personen som mitt ex är med nu, den jäkla svikaren som stjäl honom/henne från mig". Det senare även om förhållandet sedan länge varit slut, vilket är konstigt.

Sen är ju mycket beroende på hur den förälder man träffar reagerar gentemot det förhållande man skapar till barnen med. Får man inflytande över hur de uppför sig genom att få tillåtelse att styra dem efter båda de andra föräldrarnas regler? Hittar den man är tillsammans med ständigt fel i det sätt man umgås med barnen? Är barnen rent av jobbiga att ha kring sig?

Drömscenariot vore ju att man kommer jättebra överens med såväl barnen som med den förälder man inte är tillsammans med. Att man rent av kan umgås på lika grund och hjälpas åt med att lotsa barnen genom livet med gemensamma insatser. Det måste ju vara höjden av lyx, för barn som lever i ett "skilsmässoförhållande", att få två extraföräldrar som de kan luta sig mot på samma sätt som mot sina biologiska föräldrar.

Det skulle vara intressant att dyka djupare in i det här ämnet någon gång, så jag tar gärna lite feedback från er som läser så att jag kan vidareutveckla min uppfattning. Precis som med allt annat jag skriver här. :)

Känn er fria att kommentera!

Det har varit lite blogg-torka här, men nu skriver jag en liten rad igen...

Alltför mycket hör jag på senare tid om hur tjejer inte är nöjda med det de får av oss killar i sängkammaren. Jag blir rätt besviken på det och tycker att det är hög tid att skärpa sig på den punkten. Sex blir ju inte kul förrän båda två faktiskt njuter av det.

I normalfallet verkar det som om killen mest fokuserar på sin egen njutning, men vilken tjej gillar "in-ut-sprut-slut"? Troligtvis ingen.

Varför ska man då pyssla med det förspel som många killar tycker är slöseri med tid och hur länge ska man hålla på? Det sistnämnda är naturligtvis beroende på vilken tjej man är med och hur fort hon svarar på stimuli.

En amerikansk studie visar att genomsnittet av killarna tar 2 minuter och 48 sekunder från det att de får tanken på sex tills de får orgasm. Samma tid för tjejer är 13 minuter. Detta är uppenbarligen svaret på varför förspelet bör äga rum.

Hur kommer det sig då att det fortfarande - i det upplysta 21'a århundradet - fortfarande är så många som upplever att det här inte funkar?

Jag tror att kardinalfelet vi gör är att vi inte delar med oss. Om fler människor skulle berätta för varandra om de saker de lär sig mellan lakanen och utbyta erfarenheter så tror jag att förspelet skulle bli en bättre upplevelse både för oss och för våra partners (givetvis måste vi då vända oss till dem med samma sexuella läggning som vi, annars blir det nog tokigt *ler*).

I skrivande stund är jag en av dem som faktiskt har tagit upp detta till diskussion med både det motsatta och det egna könet. De flesta tjejer verkar ha mer utrymme i sina sinnen för att utbyta erfarenheter med varandra, huruvida detta kanske är en vanföreställning jag fått genom att inte ha pratat med tillräckligt antal personer om det.
Killar däremot verkar tillknäppta och det faller sig inte naturligt att diskutera sex och samlevnad med varandra.

Jag har haft turen att ha ett par andra killar i min närhet som inte är så pryda att prata med. Vi har utbytt en hel del nyttiga erfarenheter och lite tips och tricks hur man kan få det att bli skönare för sin partner. Jag vill gärna tro att det har gjort mig lite bättre än jag var tidigare och att jag numer kan ge mer njutning än förut till den jag är med.

Nu vill jag uppmana er andra som läser detta - prata med era likar i kön och sexuell läggning och försök utbyta erfarenheter och idéer. Vem vet, det kanske öppnas en helt ny värld för er genom detta.

Kom även gärna med mer tips åt mig. Jag tar tacksamt emot alla idéer som hjälper mig att bli ännu bättre på det här. ;)