Att bli tillsammans med en ensamstående förälder
När man träffar en ny människa och fattar tycke för honom/henne så är det en otroligt trevlig händelse i livet.
Min fundering idag handlar om hur man agerar när han/hon har ett eller flera barn sedan tidigare förhållanden.
Hur ska man gå till väga för att det nya förhållandet ska funka så smärtfritt som möjligt? Är barnen ett hinder eller något som ytterligare för dig samman med personen? Jag har tron att mycket av detta beror på hur båda föräldrarna till barnen hanterar den nya relationen. Man får ju trots allt minst en extra person på köpet förutom barnen med i det nya förhållandet. Och hur tar barnen det hela?
Man vill ju gärna tro att det ska gå smärtfritt och utan bekymmer med den tidigare partnern, men så är inte alltid fallet. Det här är en sak jag varit med om åt båda håll och som ofta oroar mig när jag blir intresserad av någon.
Särskilt besvärligt eller lätt kan det ju bli om man sedan tidigare känner personen från det tidigare förhållandet.
Är det en sund människa så resonerar de så att "om det är en person jag vet vem det är och mina barn trivs med honom/henne, så är det ju en trygghet snarare än ett besvär". Vid mindre sunda vätskor kan det bli att "men jag känner ju personen som mitt ex är med nu, den jäkla svikaren som stjäl honom/henne från mig". Det senare även om förhållandet sedan länge varit slut, vilket är konstigt.
Sen är ju mycket beroende på hur den förälder man träffar reagerar gentemot det förhållande man skapar till barnen med. Får man inflytande över hur de uppför sig genom att få tillåtelse att styra dem efter båda de andra föräldrarnas regler? Hittar den man är tillsammans med ständigt fel i det sätt man umgås med barnen? Är barnen rent av jobbiga att ha kring sig?
Drömscenariot vore ju att man kommer jättebra överens med såväl barnen som med den förälder man inte är tillsammans med. Att man rent av kan umgås på lika grund och hjälpas åt med att lotsa barnen genom livet med gemensamma insatser. Det måste ju vara höjden av lyx, för barn som lever i ett "skilsmässoförhållande", att få två extraföräldrar som de kan luta sig mot på samma sätt som mot sina biologiska föräldrar.
Det skulle vara intressant att dyka djupare in i det här ämnet någon gång, så jag tar gärna lite feedback från er som läser så att jag kan vidareutveckla min uppfattning. Precis som med allt annat jag skriver här. :)
Känn er fria att kommentera!
hihi.härligt.ämne:)som.att.gå.på.ett.minfält.ungefär,beroende.på.vem.man.pratar.med:)
Jag.tror.som.i.det.mesta.som.händer.i.livet.att.det.mesta.handlar.om.personkemi,känner.barnet.att.den.nya.vuxna.inte.tycker.att.det.är.läskigt.med.barn.så.blir.det.bra.mkt.lättare.
Sen.är.det.så,iaf.för.mig,viktigt.att.den.nya.vuxna.inte.kommer.in.och.är.förälder.på.det.sättet,för.mitt.barn.har.redan.två.föräldrar.
Självklart.så.ska.den.man.är.ihop.med.ha.rätt.att.säga.till.barnet.om.det.gör.fel,det.måste.man.ju.Men.hemma.hos.mig.är.det.mina.regler,tex.inte.hoppa.i.soffan,och.dom.vill.jag.ska.respekteras.även.om.den.nya.inte.har.samma.regler:)Hemma.hos.den.nya.kanske.hans/hennes.barn.har.andra.regler.och.då.får.man.ju.gå.efter.dom.
Flyttar.man.sen.ihop.så.får.man.ju.försöka.anpassa.reglerna.då...
Jag.tycker.barn.är.allt.annat.än.ett.hinder,man.lär.sig.mycket.om.hur.den.andra.människan.fungerar.av.att.se.dom.med.ens.egna.eller.deras.barn:)O.det.är.ju.absolut.ingen.nackdel.om.man.i.det.långa.loppet.tänker.på.att.skaffa.barn.ihop,för.nått.som.är.viktigt.iaf.i.mina.ögon.så.är.det.att.man.har.kanske.inte.samma.men.iaf.en.snarlik.syn.på.hur.man.uppfostrar.sina.barn:)
Kan.dessutom.exen.hålla.sig.lugna.och.acceptera.situationen.även.om.dom.inte.gillar.den.så.blir.det.så.mkt.lättare.för.barnen...om.barnen.knyter.an.till.den.nya.så.är.det.inte.speciellt.vuxet.av.xen.att.prata.illa.om.den.nya.i.barnens.närvaro...barnen.vill.ju.inte.känna.att.dom.sviker.mamma.eller.pappa.geonom.att.tycka.om.deras.nya.
ojoj...långt.det.blev:)Men.ett.rätt.passande.ämne.måste.jag.säga:P
kram!!:)
Jag vill tro att det hela handlar om ens egen säkerhet och trygghet i sin relation till sina egna barn. Om man är osäker på sin egen roll som förälder så ser man nog den "nya" som ett hot, att någon annan kan komma överens med barnen och på så vis konkurera om barnens tycke. När man blir förälder så kommer något på köpet, dåligt samvete. Det är något som man inte kommer undan och jag tror att det blir inte bättre av att man valt att gå skilda vägar och till råga på allt "man räcker nog inte till som mamma/pappa" o framför allt inte när den andra träffat någon ny.
Om man däremot är säker i sin roll som mamma/pappa o vet att ingen kommer att kunna konkurera om "den platsen" då har man nog också lättare att acceptera en ny relation som barnen kommer att skapa med den nya partnern. Kanske tom kunna skapa en egen relation med den nya, som sen leder till ett samarbete med frågor och praktiska situationer som har med barnen att göra.
Frågan om hur mycket man, som ny partner till en mamma/pappa, kan lägga in sina egna värderingar och tankar om hur barn ska te sig i vardagen, om hur de ska uppfostras. Hmmm.....där får man nog som ny passa sig för att gå in med buller o bong. Jag tror på att känna av hur barnen och föräldern har sin egen vardag först, för att sen efter en bildad uppfattning, på ett respektfullt sätt framför sina egna tankar och funderingar på hur man skulle vilja ha förändringar. Barnfostran är ett av de känsligaste ämnen man kan ta upp med en förälder, speciellt om det handlar om att "förändra". Tänk på det redan befintliga "dåliga samvete" som troligen finns hos föräldern. Det blir inte bättre av att någon annan går in o späder på det med att säga att man som mamma/pappa gör ett dåligt arbete med sitt barn.
Några funderingar från mig: Ska den andra föräldern få reda på en ny relation innan man introducerar barnen till den nya? Eller tvärtom, ska barnen skapa relationen innan den andra föräldern vet något? När vet man att det är dags att presentera den nya för barnen? Är det beroende på ålder på barnen, hur länge man har träffats osv?
