Världen enligt AceMike

Händelser den senaste tiden har fått mig att fundera lite över hur det egentligen fungerar i tjejers och killars värld idag när det gäller hur de väljer vilka de ska umgås med.

Ganska många gånger känns det som att de flesta (åtminstone i yngre åldrar) tjejer lever en sorts "dokusåpa"-liv där killarna beter sig som svin ena sekunden, är förlåtna andra sekunden och i onåd den tredje.
Konsekvens i beteendet avgörs självklart till stor del av vilken känslomässig koppling man har till personen i fråga, men får folk bete sig hur som helst?

Dessutom tycker jag det är skrämmande att se att till och med min egen generations killar har en tendens att fortfarande bete sig som riktiga idioter när det kommer till hur man behandlar sina medmänniskor.
Jag tycker det är märkligt att man inte lär sig tillämpa det man kallar vanligt bondförnuft i sina relationer. Detta gäller tyvärr även tjejer i många fall.

Ta en så enkel sak som att ringa ett samtal och säga att det har blivit ändringar i ett avtalat möte. I yrkesvärlden är det en självklarhet - annars förlorar man sin kund eller leverantör och man har ingen möjlighet att komma tillbaka.
Tittar man på förhållande-världen så är det helt plötsligt inte lika självklart. Man avtalar att man ska dyka upp hos en person på en viss tid, men så kommer något för stunden mer intressant i vägen och det slutar med att man ger sig av på det nya göromålet istället, utan att ringa och meddela den som man tidigare stämt träff med. Och det är helt okej!?

Hur hänger det ihop egentligen? Funderar man aldrig i banorna att "vad skulle jag tycka om någon gjorde så mot mig"? Skulle man inte bli sårad och ledsen om någon man tycker om sagt att de ska dyka upp och sedan uteblir utan att meddela detta?

Likadant ser jag på fenomenet svartsjuka. Det är för mig ytterst märkligt att någon kan bli så sur och tvär att man inte kan prata om en situation som uppstått. Det är ju inte alls säkert att det ligger något i de saker som man själv som svartsjuk part har gjort sig en uppfattning om? Kanske hade det gått mycket bättre om man först fått föra en vuxen dialog om saken där båda, utan att döma, har fått förklara sin syn på saken?

Ganska många gånger så är det ju egentligen fråga om det som psykologerna kallar projicering. Man kan inte hantera att man själv mår dåligt av något, så man väljer att förskjuta skulden på någon annan part i sammanhanget. Det kanske är så att man borde söka inom sej själv först för att se om man kan förstå varför man känner på ett visst sätt?

I 99% av fallen kommer man nog fram till att det i slutänden är de förväntningar man själv satt upp, och som den andra parten inte motsvarat, som gör att man mår dåligt av situationen. Tänker man på detta och dessutom på att förklara vad man tänker och vilka förväntningar man har för den person som det berör, när man är i ett balanserat tillstånd, så tror jag att många av dessa små dispyter skulle kunna bli betydligt mer beskedliga.

Jag tror på det som många säger: Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Hoppas att någon där ute ser saker och ting som jag gör. :)