Världen enligt AceMike

Ikväll har jag varit och firat min farmors 85-årsdag och haft trevligt i ett flertal timmar. Man tittar på hur det ligger till med människor i olika åldrar och hur de ser på förhållanden och hur man bör leva sina liv. Vi kom in i en diskussion med pappa och hans respektive gällande hur det funkar när man separerar, samt varför man håller ihop. Det är intressant att höra andra diskutera frågor som man själv sitter och funderar på lite då och då.

I den äldre generationen håller man ihop så länge det är möjligt känns det som. De pratar med varandra och reder ut saker, trots att de kan vara riktigt sura på varandra. Farmor och farfar har varit tillsammans i 48 år i morgon och gifta i 32. Pappa och mamma skildes efter (tror jag) cirka 21-22 år tillsammans som gifta. Jag själv har sällan lyckats ta ett förhållande förbi 1-årsspärren. Vilka faktorer påverkar de val man gör i olika åldrar?

Jag tror att den äldre generationen hade mer skäl att hålla ihop. Ibland ekonomiska, ibland familjära. De tog inte ett förhållande som något som man kunde ha en kort stund och sedan bryta upp och vara med nån annan. Den man blev tillsammans med var den man skulle spendera sitt liv med. Sedan finns det säkert undantag från regeln, men till stor del tror jag att det är sant att de som är i denna generation har mer tålamod med varandra och varandras misstag och brister.

Mammas och pappas generation (födda på 40-50-talet) har i dag i många fall börjat upptäcka att det faktiskt går att byta partner när man inte längre har mycket gemensamt. Det känns som om det nästan har blivit en modefluga att skilja sig efter sådär 20-25 år tillsammans och när alla barnen är utflugna ur boet. Man hittar nya partners som kanske ger mer tillbaka än den man först blev tillsammans med. "I nöd och lust" har blivit mer "I lust" än "I nöd" och passar det inte, eller man har några längre perioder som är kämpiga så väljer man (egentligen förvånansvärt) lätt att gå vidare och försöka hitta en annan kärlek. I ganska många fall finns denna kärlek redan från början i ens liv, i vissa så kommer den in som en liten överraskning och man blir nykär. Konsekvenser övervägs möjligen för hur andra ska ta det beslut man fattat men, enligt min åsikt, sällan i tillräcklig grad.

Min egen generation - 70-talisterna - har ännu tidigare i förhållandet insett att det inte funkar och nu är det ganska enkelt att flytta på sig och välja någon ny. Det är ingen som nämnvärt rynkar på näsan åt det och det ses som en fullständigt naturlig del av livet att man bryter efter 6-7 år och hittar nån ny att leva med. Sen kanske man har den personen i några år, tröttnar och hittar en ny. Det är aningen för lättvindigt för min egen syn på hur ett förhållande ska vara, men dock en realitet.

Sen kommer vi till den senare generationen. För dem som idag är 20-25 eller yngre har förhållandet närmast blivit en tillfällig fas och det är inte något som man behöver eller vill ta på allvar. En mängd tillfälliga "förhållanden" kommer och går under så små perioder som ett år. Det känns ibland som om de flesta byter ut varandra bara för att de har en tråkig dag eller för att partnerns hår inte ser bra ut en viss dag.
Nu generaliserar jag och överdriver naturligtvis lite, men det är nästan den känslan man får när man ser på hur många lever sina liv i förhållanden.

Dessutom märker man att människor ofta hamnar i förhållanden med människor som de egentligen inte har något gemensamt med. Har vi blivit så dåliga på att välja? Samtidigt ser vi allt fler som gifter sig med varandra.
Äktenskapet har åter instiftats som något man lovar varandra för att hålla ihop. Det blir (lite) svårare att gå isär och kanske motiverar mer att hålla ihop om man har en ring på fingret. Då kliver vi upp en generation och så är vi på 6-7-årsbasis för denna generation. Vi får se vad utfallet blir i framtiden.

Jag vill gärna hoppas att vi snart kommit runt cirkeln och börjar om på en era som jag faktiskt anser mer vettig i synen på förhållanden och relationer - även om det självklart fortfarande måste finnas möjlighet att flytta på sig om man mår dåligt i en relation. En ytterst tunn balansgång som vi kanske blir bättre på att hålla framöver.

Någon gång kanske även jag lyckas med något varaktigt. Tyvärr verkar det som om det för min del handlar om att jag träffar fel personer - eller så har det att göra med att min yta och min insida skiljer sig markant från varandra. Jag får fråga någon som känner mig hur det ligger till snart tror jag.

Hur som helst - nu är det snart dags att träffa lite nya intressanta människor. Vem vet - det kanske blir ändringar i mina åsikter efter att jag träffat rätt person! :)

Uppmanar åter till er som redan har relationer - tänk över dem rejält och se till att göra åtgärder så att ni känner er nöjda med den situation ni valt så att ni får möjlighet att hålla ihop länge med er älskade!