Krasch - rejäl sådan
Sjukdomens regler
Vi vet alla vilka skrivna regler som vi måste iaktta när vi blir sjuka, men hur är det med de regler som är oskrivna? De regler som är styrda av vår egen pliktkänsla och våra egna erfarenheter av vad människor i vår omgivning kommer att tycka, snarare än dem som är reglerade i stadgar och förordningar.
Mina erfarenheter är att man allt som oftast blir "fånge" i sitt eget hem i samband med att man blir sjuk. Går man utanför dörren så är man ju inte så sjuk som man sagt att man var. Åtminstone inte om man frågar gemene man.
Så länge du inte är sängliggande utanför din egen vilja så är du inte sjuk. Att man sedan kanske inte orkar vara aktiv en hel dag, kanske inte ens mer än några få timmar, är inte intressant att veta. Ingen tar hänsyn till det ändå.
Är du sjuk ska du inte göra något som är roligt heller. Då har du simulerat sjukdom och struntat i dina andra plikter för att kunna göra det roliga istället. Jag tror dock att det kan vara en psykisk välgärning och en del av tillfrisknandet att göra något som är extra kul (om man orkar). Kan man göra nåt kul och samtidigt försvara sitt agerande gentemot sig själv och sin omgivning - och måste man verkligen rättfärdiga ett sånt agerande om det är inom rimlighetens gränser?
Man kan självklart inte dra iväg och åka skidor i fjällen eller sticka på solsemester i medelhavet, men enkla, små saker som att åka och handla nåt gott att äta, spela något spel eller kanske ge sig ut och gå en vända. Har du tagit en promenad och någon sett dig så blir du oftast ihjältjatad med "hur orkade du det då?" och liknande.
Allt som oftast slutar det med att man går och jobbar ändå, fastän man med säkerhet kommer smitta andra och dessutom kommer vara helt däckad när kvällen kommer.
Hur förändrar vi synsättet hos gemene man i frågan och hur kommer vi till rätta med våra egna värderingar? Kanske måste man börja hos sig själv först och radera den eventuella skuldkänsla man känner för att man inte kan upprätthålla sina plikter mot samhälle och arbetsgivare.
Att göra det man måste är att göra det man vill?
Hur hanterar vi den tid vi ges egentligen?
Jag försöker alltid frigöra så mycket tid som möjligt för att kunna hantera oväntade och oplanerade händelser. Tyvärr brukar tendensen vara att dessa helt tar överhanden över de planerade tillfällena och man skjuter fram det man borde göra för sådant som kanske egentligen är mindre viktigt.
Jag har insett att jag har svårt att säga nej till människor. Jag vill gärna att alla runt omkring mej ska må så bra som möjligt. Frågan är bara om de gör det genom att de alltid får det de efterfrågar, eller om man borde vara lite tuffare?
Med jämna mellanrum gör jag en utvärdering av mig själv och vad jag egentligen står för/vill/känner. Oftast inser jag därmed att jag kanske inte alltid gör saker på grund av rätt anledningar.
Att göra det man måste är att göra det man vill. Stämmer det? Finns det måsten som inte baseras på en enskild individs vilja. Är det något som styrs av att man har en känsla av plikt som överskuggar det egna begäret? Något som får dig att göra saker du egentligen inte känner för, men ändå inte tvekar att utföra?
I dagens inlägg blev det många frågor som inte är besvarade på något sätt, men det är värt att fundera på.
Vad definierar just dig? Hur agerar du inför dina "måsten"? Hur ofta gör du saker av pliktkänsla snarare än av vilja?
Slutsatsen måste ändå bli att man får försöka eliminera sådana göromål som tar en destruktiv form, både för sig själv och andra. Gör man det så mår man mycket bättre och kan förmodligen bättre svara upp mot både sina egna och andras förväntningar.
Några tankar om säkerheten och miljön
Under alla trafikutbildningar idag tar man upp något som heter Ecodriving. Meningen är att man genom att planera sin körning och hålla högre växlar, hoppa i växellådan osv ska kunna dra ner förbrukningen på bilen. En otroligt nobel tanke, men tyvärr är det resultat den ger inte riktigt vad som kan förväntas.
Idag har politikerna i kommuner runt om i Sverige fått i sinnet att de ska bygga så kallade "fartdämpande åtgärder" i form av förhöjningar och gropar, chikaner och massa annat. Allt detta förväntas ha en positiv effekt på miljön. Man kan visa siffror som att den och den trädgruppen har blivit si och så mycket friskare av den minskade trafikmängden.
BULL SHIT!
Träd omvandlar ju koldioxid till syre. Idag är det nära nog bara den typen av gas som släpps ut ur våra bilar. Luften är många gånger renare efter att ha passerat bilens reningssystem än den var när den gick in i motorn.
Dessutom är Sveriges bilisters bidrag till den totala mängden utsläppt koldioxid på jorden så liten som nånstans kring 0,001 promille. Löjligt att lägga så mycket krut på att försöka hindra bilismen och att man inte ser att det finns andra saker som skulle påverka miljöarbetet så väsentligt mycket mer.
Dessutom kommer farthindren leda till (som jag nog tidigare nämnt - jag är ganska ond på dessa ting) att man, för att upprätthålla sin medelhastighet, kommer att gasa mer mellan dem och bromsa hårdare. Detta sliter på bilen och ökar dessutom utsläppen. Visst är det en psykologisk faktor, men slutsatsen kommer ändå vara densamma: Man kör bil för att komma fortare och smidigare framåt.
En annan aspekt som framförs är att vägen kommer bli mycket säkrare om man sänker hastigheten. Visst. Det är de facto sant, men ska man göra det genom att inskränka på reaktionsområden/säkerhetsområden, göra smalare vägar, vägar där gemene man ändå kommer hålla den hastighet som rått tidigare, även om vägen blivit 50% smalare?
Jag tar exemplet med den väg som går nedanför där jag bor. Den har ingen tillämpbar olycksstatistik. Faktum är att jag inte varit med om att det skett en enda olycka där under de ca 20 år jag bott i området. Ändå väljer man att just här göra en "säkerhetsgata" - innebärande att man kvarhåller hastigheten 50 km/h som tidigare, men tar ca 3 meter av vägbredden för att göra cykel och gångbana. Jag ser kanske högst en till två cyklar där per vecka och då åker jag där dagligen. Helt plötsligt är cykeltrafiken så viktig att man måste ge den en autostrada utan like. I samma ögonblick inskränker man säkerhetszonerna på vägen med lika mycket. Låter bilar parkera längs hela vägen som skymmer sikten och gör att vägen blir ännu smalare. Vari består säkerheten?
Det kvarstår ett faktum att bästa sättet att minska miljöföroreningar och öka säkerheten är att göra vägar med gott om utrymme, utan onödiga stopp och helst skilja gång/cykeltrafikanter från bilismen helt och hållet. Det skulle jag uppskatta både som gångtrafikant, cyklist och bilist.
Se till att plocka bort alla besserwisser-miljöpampar från politiken och sätt in folk som faktiskt vet vad de pratar om istället. Vår miljö blir varken säkrare eller bättre när de får jobba efter sin tro att allt blir bättre av att inskränka rörligheten hos människan.
Fram för högre hastigheter på säkrare vägar och skilj trafikslagen åt så långt som möjligt.
Omtanke i relationer
Dags att som så många gånger förr trycka på vikten av att vårda sitt förhållande. Jag ser dagligen hur, framför allt männen, men även vissa av kvinnorna i min omgivning är oerhört vårdslösa med sina relationer - och det som är värst är att de inte verkar bry sig ett skit om dem de borde älska mest.
Älskar man personen mindre för det att det blir "gammalt och vant" eller är det bara ren lathet som gör att man inte kan ge sig tid att göra något för den man lever tillsammans med, eller träffar på regelbunden basis?
Eller är det så att man tycker att man i det läget, för att bry sig om, måste skaffa rosor, middag, vin, levande ljus och hela kittet? Det krävs inte alls så mycket. Det räcker med att man bryr sig tillräckligt för att ge den man gillar en kram och tala om att man tycker bra om honom/henne.
Omtanke är en alldeles för sällsynt gåva som många inte tar på allvar. Det kan vara skillnaden mellan att hålla samman 10 år till eller att gå skilda vägar. En liten, liten gest som en kram och några vänliga ord kan ha otroligt mycket större effekt än alla världens rosor och middagar tillsammans.
Det blir ett kort inlägg i natt, men min förhoppning är att ni som läser tänker efter och att ni från detta nu börjar ge mer av er själva till er omgivning. Gör ni det inte idag kan det vara för sent i morgon.
FRA's intrång i den personliga integriteten och övervakning i allmänhet
Som saken ser ut kommer det, om denna lag går igenom, med all sannolikhet bli starten på en lavin av olika instanser inom både polisen och även andra myndigheter som kommer att begära att få samma rättigheter som i detta fall FRA.
Jag ser det som en utmärkt fortsättning på det förmyndarsamhälle vi redan lever i. Varför inte även införa att vi ska ha kameror i våra hem så att Nykterhetsförbundet kan kontrollera om vi dricker alkohol på kvällarna och föra statistik över detta? Eller ge Jehovas Vittnen rätten att se och höra om vi ber till Gud på rätt sätt?
Vi har redan idag kameror på alla tänkbara ställen under förevändningen att vi ska bidra till ett säkrare samhälle. Nu ska även internet-trafiken övervakas, men var sätter man gränsen för vad som är övervakning och vad som är intrång i den personliga integriteten?
Lagförslaget gällande FRA är en fullständigt löjlig åtgärd som dessutom med den höga mängd trafik som går både inhemskt och över gränserna är omöjlig att övervaka vettigt utan att först använda en programvara som registrerar ord i texten som är intressanta och sedan lagrar dessa data. För övrigt kommer denna programvara med största sannolikhet inte kunna skilja på trafik inom och utom landet så som det är tänkt, eftersom flera internet-leverantörer håller sina servrar baserade i utlandet. Då blir det helt plötsligt tillåtet att övervaka mail mellan Kalle och Olle i Strömstad, eftersom de båda använder en leverantör med servern stationerad i t.ex. Estland.
Dessutom är lagen så vagt utformad att det i princip rör sig om att FRA själva kan bestämma vilken trafik man vill övervaka med hänvisning till att det "rör utländska förhållanden". Bra tänkt där! *ironi*
Detta att använda sig av särskilda ord i en automatisk övervakning kommer enligt min mening inte att hamna så värst långt från situationen på 60-70-talet när SÄPO gjorde åsiktsregistreringar av personer med vänsterinriktad politisk åsikt - och vi vet ju alla hur reaktionen på detta tilltag blev. Ramaskri från allmänheten.
Det började där - med ljudavlyssning av telefoner. Vi har idag "bildavlyssning" med kameror i nästan alla butiker och taxibilar vilket jag i och för sig är för, eftersom identifiering av eventuella brottslingar underlättas och det rör sig om ett starkt begränsat övervakningsområde - kameran får inte filma utanför butikens väggar/skyltfönster utan särskilt tillstånd enligt kameralagen.
Vi har även hastighetskameror för automatisk registrering och bötfällning av fartsyndare, något som jag starkt emotsätter mig eftersom det är just automatisk registrering och identifiering. Man behöver inte sätta sig och titta på bandet och identifiera förbrytaren manuellt. Utöver detta har jag hört talas om ett lagförslag som ska göra det möjligt att registrera en bilist vid en kamera och sedan vid en annan för att mäta dennes medelhastighet över sträckan. Innebär inte detta även att man i samma aktion kan registrera bilistens rörelsemönster, hur ofta denne åker en viss sträcka eller när denne befinner sig på en viss plats och i vilken frekvens detta sker? Detsamma gäller t.ex. vägtullskamerorna som för ett tag sedan återinfördes i Stockholms stad, trots att majoriteten av befolkningen inte ville ha dem där (demokratiska val är tydligen bara bra när man gör ett försök med något, sen kan man införa det igen något år senare utan att fråga först).
Vad är nästa steg? Kan jag vara den jag är och sitta och småfisa för mej själv utan att behöva oroa mej för att någon någonstans registrerar den kemiska sammansättningen i de gaser jag släpper ut för att kontrollera vad jag ätit och sålunda var jag handlar för att kunna rikta sin reklamkampanj mot mig rätt? Eller kommer polisen och hämtar mig för att torsdagens ärtsoppa innehöll mer kummin än tillåtet?
I vilka syften har vi rätt att övervaka någon automatiskt och när är det inte okej?
Jag anser att rätten till övervakning bör gälla enskild egendom och platser där uppenbar brottsrisk i form av våld, stöld eller förstörelse föreligger - och då enbart med manuell hantering av det övervakade materialet. All form av automatisk registrering, såsom vägkameror för hastighetsövervakning, vägtullar och så vidare borde förbjudas.
Vad tycker du? Ska vi ha en lag som ger våra myndigheter rättighet att övervaka vår privata trafik utan att någon uppenbar brottsmisstanke föreligger?
Här har du mina fem öre av kronan gällande detta i alla fall, så varsågod och registrera min åsikt!
http://www.stoppafralagen.nu/
Erotisk amatörfilm
Dagens fundering gäller erotisk film på amatörnivå. Det debatteras ofta om hur det inspelade materialet behandlas, både så länge man är tillsammans och framför allt när man bryter upp och gör slut.
Många gånger återfinner man sexfilmen, som man själv och ens partner gjorde under ett par heta stunder, på en mer eller mindre tvivelaktig site på internet. Oftast pratas då om hur utsatt och kränkt den kvinnliga parten i förhållandet blir av detta faktum.
Jag anser att materialet som behålls av den ena parten kan väl vara nog så kränkande såväl för den manliga som den kvinnliga deltagaren.
Alltför mycket fokus idag läggs på kvinnors utsatthet i sexuella sammanhang, men helt utan insikten att även en man kan bli subjekt för samma förnedring och förödmjukelse om det skulle vara flickvännen som lägger ut filmerna på internet - ja, det finns faktiskt tjejer som gör likadant som killar!
Varför det händer är troligtvis ganska ofta en sorts "hämnd" på den partner man brutit med. Ett otroligt dåligt sätt att göra det på, men likväl händer det.
Går du i tankarna på att göra en film med din partner, betänk därför innan filmen görs att du som deltar, man eller kvinna, ska vara nöjd med det du gör. Du ska under inga omständigheter skämmas för din kropp eller det sätt du visar upp den på film. Då behöver du troligtvis inte heller ha orosmomentet att det ska bli något du ångrar i efterhand om den publiceras.
Man ska dock vara medveten om den rent legala aspekten av det hela. Båda deltagarna är upphovsrättsmän till materialet som publiceras och måste därför godkänna att det publiceras. All eventuell ekonomisk vinning någon får av detta har båda deltagarna lika rätt till. Om detta inte uppfylls har den som inte godkänt publicering rätt att på laga grund skicka in stämningsansökan mot den som publicerat materialet.
Funderar man lite på det så kanske det då förtar en del av nöjet för den publicerande parten, eftersom "hämnden" på det sättet slår tillbaka mot honom/henne själv.
Har ni allt detta i tankarna och även gått igenom övriga konsekvenser - och fortfarande känner att det är något ni vill göra - så kör på! Ha kul! Trivs och älska framför kameran och njut av resultatet tillsammans efteråt! :)
Dessutom - om ni bryter upp - besluta direkt att antingen förstöra film-materialet och eventuella kopior under bådas åsyn. Det kan spara många tårar och många timmar i rätten i framtiden.
_____________________________
Fotnot:
_____________________________
För protokollet ska här tilläggas att jag inte vare sig har gjort eller haft tankar på att göra en egen film tillsammans med någon partner.
Det verkar som om inte alla förstår att min blogg innehåller mestadels objektiva betraktelser och att inte allting handlar om det som sker i min egen vardag. Utgå därför alltid från att jag talar i ett rent objektivt perspektiv och inte i något som subjektivt berör mig själv i sammanhanget. Tack!
Att bli tillsammans med en ensamstående förälder
När man träffar en ny människa och fattar tycke för honom/henne så är det en otroligt trevlig händelse i livet.
Min fundering idag handlar om hur man agerar när han/hon har ett eller flera barn sedan tidigare förhållanden.
Hur ska man gå till väga för att det nya förhållandet ska funka så smärtfritt som möjligt? Är barnen ett hinder eller något som ytterligare för dig samman med personen? Jag har tron att mycket av detta beror på hur båda föräldrarna till barnen hanterar den nya relationen. Man får ju trots allt minst en extra person på köpet förutom barnen med i det nya förhållandet. Och hur tar barnen det hela?
Man vill ju gärna tro att det ska gå smärtfritt och utan bekymmer med den tidigare partnern, men så är inte alltid fallet. Det här är en sak jag varit med om åt båda håll och som ofta oroar mig när jag blir intresserad av någon.
Särskilt besvärligt eller lätt kan det ju bli om man sedan tidigare känner personen från det tidigare förhållandet.
Är det en sund människa så resonerar de så att "om det är en person jag vet vem det är och mina barn trivs med honom/henne, så är det ju en trygghet snarare än ett besvär". Vid mindre sunda vätskor kan det bli att "men jag känner ju personen som mitt ex är med nu, den jäkla svikaren som stjäl honom/henne från mig". Det senare även om förhållandet sedan länge varit slut, vilket är konstigt.
Sen är ju mycket beroende på hur den förälder man träffar reagerar gentemot det förhållande man skapar till barnen med. Får man inflytande över hur de uppför sig genom att få tillåtelse att styra dem efter båda de andra föräldrarnas regler? Hittar den man är tillsammans med ständigt fel i det sätt man umgås med barnen? Är barnen rent av jobbiga att ha kring sig?
Drömscenariot vore ju att man kommer jättebra överens med såväl barnen som med den förälder man inte är tillsammans med. Att man rent av kan umgås på lika grund och hjälpas åt med att lotsa barnen genom livet med gemensamma insatser. Det måste ju vara höjden av lyx, för barn som lever i ett "skilsmässoförhållande", att få två extraföräldrar som de kan luta sig mot på samma sätt som mot sina biologiska föräldrar.
Det skulle vara intressant att dyka djupare in i det här ämnet någon gång, så jag tar gärna lite feedback från er som läser så att jag kan vidareutveckla min uppfattning. Precis som med allt annat jag skriver här. :)
Känn er fria att kommentera!
Njutning. Hur blir du bättre?
Det har varit lite blogg-torka här, men nu skriver jag en liten rad igen...
Alltför mycket hör jag på senare tid om hur tjejer inte är nöjda med det de får av oss killar i sängkammaren. Jag blir rätt besviken på det och tycker att det är hög tid att skärpa sig på den punkten. Sex blir ju inte kul förrän båda två faktiskt njuter av det.
I normalfallet verkar det som om killen mest fokuserar på sin egen njutning, men vilken tjej gillar "in-ut-sprut-slut"? Troligtvis ingen.
Varför ska man då pyssla med det förspel som många killar tycker är slöseri med tid och hur länge ska man hålla på? Det sistnämnda är naturligtvis beroende på vilken tjej man är med och hur fort hon svarar på stimuli.
En amerikansk studie visar att genomsnittet av killarna tar 2 minuter och 48 sekunder från det att de får tanken på sex tills de får orgasm. Samma tid för tjejer är 13 minuter. Detta är uppenbarligen svaret på varför förspelet bör äga rum.
Hur kommer det sig då att det fortfarande - i det upplysta 21'a århundradet - fortfarande är så många som upplever att det här inte funkar?
Jag tror att kardinalfelet vi gör är att vi inte delar med oss. Om fler människor skulle berätta för varandra om de saker de lär sig mellan lakanen och utbyta erfarenheter så tror jag att förspelet skulle bli en bättre upplevelse både för oss och för våra partners (givetvis måste vi då vända oss till dem med samma sexuella läggning som vi, annars blir det nog tokigt *ler*).
I skrivande stund är jag en av dem som faktiskt har tagit upp detta till diskussion med både det motsatta och det egna könet. De flesta tjejer verkar ha mer utrymme i sina sinnen för att utbyta erfarenheter med varandra, huruvida detta kanske är en vanföreställning jag fått genom att inte ha pratat med tillräckligt antal personer om det.
Killar däremot verkar tillknäppta och det faller sig inte naturligt att diskutera sex och samlevnad med varandra.
Jag har haft turen att ha ett par andra killar i min närhet som inte är så pryda att prata med. Vi har utbytt en hel del nyttiga erfarenheter och lite tips och tricks hur man kan få det att bli skönare för sin partner. Jag vill gärna tro att det har gjort mig lite bättre än jag var tidigare och att jag numer kan ge mer njutning än förut till den jag är med.
Nu vill jag uppmana er andra som läser detta - prata med era likar i kön och sexuell läggning och försök utbyta erfarenheter och idéer. Vem vet, det kanske öppnas en helt ny värld för er genom detta.
Kom även gärna med mer tips åt mig. Jag tar tacksamt emot alla idéer som hjälper mig att bli ännu bättre på det här. ;)
"Det går bra för Sverige"?!?!
Jag måste säga att jag är förvånad över att det är så många små saker i samhället som inte fungerar med en regeringstyp, medan de som fungerar kraschar helt med en annan.
I dag har vi ett, enligt politikerna (både röda, blå, gröna och allt vad de är håller med), väl fungerande och blomstrande Sverige. Hur kan man kläcka ur sig något så dumt?
Sverige mår inte bra! Sverige håller på att successivt gå mot att bli ett land där välfärd är något man en gång drömde om. Jag själv, som är medelhöginkomsttagare kommer självklart inte att drabbas så hårt av det här. Jag klarar mig säkerligen. De jag tänker på är de personer som inte har det så välbeställt. Bland dessa räknar jag pensionärer, långtidssjukskrivna och ungdomar.
Vad grundar jag då min uppfattning på? Jo detta...
Ett! Sjukvården!
Vi har vårdköer där behövande får vänta ett halvår eller mer på att få t.ex. kritiska operationer gjorda. Under tiden minskas deras livskvalitet till ett minimum och allra helst ska man dra in deras sjukpenning med för att göra bilden komplett.
Kompetenta läkare inom kirurgi och annat kör t.ex. taxi för att det inte finns möjlighet att ge dem en tjänst med uppgifter de är utbildade till. Fullt fungerande sjukhus läggs ner på löpande band och sjukvården centraliseras till större kommuner. Det kan för vissa personer ibland ta upp till en timme att ta sig akut till sjukhus med ambulans och då är det inte säkert att man får hjälpen man behöver.
Två! Polisen!
Vilken nytta gör poliser när hela polisväsendet centraliseras. När en människa i t.ex. Söderköping blir överfallen och utsatt för hot till livet ska denne ta sig till en "virtuell polisstation" och uppge sitt ärende i en webkamera. Är det sen allvarligt nog så skickar polisens larmcentral (som sitter i Linköping) en utryckningsorder till polisen i Norrköping som sen får åka de dryga 2,5 milen till Söderköping för att ta hand om ärendet.
Det tar säkerligen minst 15 minuter från det att ärendet är anmält och diariefört till dess att bilen rycker ut från Norrköping. Sen tar det ytterligare 8 minuter (förutsatt att medelhastigheten hos polisbilen är 200 km/h) tills polisen är på plats. Det ger förövaren 23 minuter att förgripa sig på offret och ta sig därifrån. För att ta ett perspektiv på hur lång tid det är så är lunchrasten för många arbetande en halvtimme.
Givetvis kommer spår att försöka säkras, men resultatet är oftast att förövaren på detta sätt kommer undan - och bårhuset får ta hand om ännu en saknad och sörjd anhörig.
Tre! Försvarsmakten!
Under 70 till 80-talet var "hotet från Ryssen" överhängande och det satsades stora pengar på att skapa ett fungerande försvar, både till lands, till sjöss och i luften. Under slutet av 80-talet, början av 90-talet börjar man lägga ner förband på förband för att de kostar för mycket att upprätthålla. Under 2000-talet fortsätter nedläggningarna. Vi har idag långt mer än halverat den motståndskraft mot en yttre attack som fanns under försvarets "glansdagar". Varför? Jo för att det inte finns någon reell hotbild längre.
Vad är det för dumheter egentligen? Förutsätt att du har ett hus med massa värdesaker i. Du låter en hund utan tänder bevaka detta hus. Kommer någon som har för avsikt att ta för sig av värdesakerna att tveka i det läget? Hunden kan ju inte bitas. Du blir inte skadad av att du tillgriper det som inte rätteligen tillhör dig.
Räkna med att människan i allmänhet är girig och vill ha mer (finns så många bra exempel på detta att jag knappast behöver dra upp dem) och det finns där för att ta utan någon som gör något för att stoppa vederbörande.
Hotbilden som inte finns idag kommer garanterat att ha möjlighet att uppstå om vi drar ut vår hunds tänder. Det är ingen tvekan om saken. Alltså behövs fortfarande ett fungerande försvar av vår nation!
Under 70 och 80-talen var Sverige i sanning en välfärdsnation. På den tiden fungerade allt det jag nämner ovan bättre än idag. Folk som var sjuka fick fortare vård. Folk som var värnlösa fick hjälp. Och djävulen ta den som ens tänkte på att försöka hoppa på lilla Sverige. Visserligen skulle det fungerat, men inte utan förluster större än värdet i att ta landet.
Jag har så många saker att ta upp gällande detta ämne att jag kommer att kunna fylla hela bloggen med dem, men jag ska inte göra det. Jag nöjer mig med att säga att det är bedrövligt att någon kan tänka sig att höja sin redan höga politikerlön när större delen av de pensionärer som byggt upp möjligheten för de här politikerna att ge sig själva löneökningen knappt klarar att gå runt på sin inkomst - och sen ha mage att stå och säga att "Det går bra för Sverige!".
Om att göra slut
I kvällens inlägg har jag funderat lite över de olika sätt vi talar om för en människa att man inte längre vill vara i ett förhållande med vederbörande. En av de jobbigaste situationer jag vet, men man lär sig hantera det bättre för varje gång det inträffar, precis som allt annat. Frågan är om det egentligen är bra att man "blir van" vid det...?
Något som jag upplever är ganska vanligt vid uppbrott av det här slaget är att man tar på sig känslor från den person man bryter med. Jag har så sent som idag tröstat en person som gjort ett uppbrott där den hon bröt med hade bekymmer från början och där det här uppbrottet kom lite som droppen som fick bägaren att rinna över och han blev jätteledsen. Hon tyckte att hon aldrig skulle ha brutit med vederbörande om hon vetat detta.
Frågan är nu - är det rätt att tänka så?
Jag anser (det här kan låta lite kallt) att det tyvärr inte är något man måste ta hänsyn till. Det finns ju bättre och sämre tillfällen att göra såna här saker på, men om det istället leder till att man blir mer och mer involverad ju längre tiden går, så innebär det ju även att uppbrottet blir desto svårare när det väl kommer. Personligen anser jag inte att man har någon skyldighet att ta på sig den andras känslor som sina egna, även om man ska vara medveten om att de finns där.
Upplevelsen jag får är att många drar ut på ett sådant beslut bara för att det är jobbigt, i tron att det ska bli mindre jobbigt med tiden. Det är tyvärr inte så. Det kommer alltid att vara lika jobbigt att bryta med någon som man fortfarande har någon form av känsla för - även om det inte längre är fråga om kärlek.
Av den anledningen är det bättre att man gör uppbrottet så snart och så klart formulerat som möjligt. Det är bra om man berättar anledningen till varför man gör slut så rakt och ärligt som möjligt om man vill ge den typen av information. Jag tror att om man dessutom kan visa att man tänkt igenom sitt beslut noga och att man vet varför man gör slut, så blir det enklare för den andra parten att acceptera beslutet.
Vad jag anser att man ska undvika är alla typer av "elektroniska avslut". Berätta alltid om uppbrottet för vederbörande när du sitter ansikte mot ansikte om du vet att han/hon kan ta det.
Personligen är jag totalt emot trenden som utvecklas att man gör slut via telefon, SMS, MSN, e-post eller liknande. Det är ett ganska fegt tilltag, men även en enkel väg ut, eftersom man inte får direktkontakt med den andra personens känslor.
Hur anser du att ett uppbrott bör ske? Är du en sådan person som tar åt dig av den andra personens känslor mycket även om ditt eget beslut redan står fast?
Ge gärna lite kommentarer till detta. Det skulle vara intressant att se var andras ståndpunkt är i frågan!
Förutsättningar och resultat
Vissa människor är ganska hårt styrda av sina föräldrar och det kan vara svårt att göra sig fri från dem även när man flyttar hemifrån och bildar egen familj. Vi har väl alla hört skräckhistorier om svärföräldrar som aldrig kan låta bli att lägga sig i och där den ena parten tröttnar på att ha andra som styr i det egna hemmet. Dessutom kommer ens partner att göra som sina föräldrar säger så länge han eller hon inte får möjlighet att riktigt bryta sig loss. Man är ju redan van att göra så och indoktrinerad på att följa de rutiner som föräldrarna sätter upp, något som självklart skapar slitningar i förhållandet.
Andra har, som jag, en ganska sund relation till sina föräldrar där de inte lägger sig i livet mer än nödvändigt, men finns där om man behöver hjälp och stöd. Mina föräldrar vill att deras barn ska vara självständiga, men också att de ska veta att de finns där för oss om det blir bekymmer.
Ytterligare en grupp är helt frikopplade från sina föräldrar. Det kan vara så att föräldrarna har betett sig illa mot dem, inte bryr sig mycket om dem när de väl flyttat eller andra orsaker.
Detta är naturligtvis faktorer som påverkar hur man ser på sitt förhållande och hur man agerar i det. Förhoppningen är väl dock att man till sist hittar sin egen väg att gå för att komma till ro med sin person och sin roll i förhållandet.
...utöver det fick det mig att fundera på en annan sak som jag gått och tänkt på lite då och då under de senaste åren. Sexuell läggning - är den genetiskt betingad eller något som är en produkt av den omvärld man lever i?
Vissa anser att du inte kan hjälpa hur din sexuella läggning bildas och att det är helt arvsbetingat. Något som styrs av generna eller möjligen av den sammansättning av hormoner man har i kroppen och hur de bildas.
Andra tycker att det är helt omvärldsbetingat. De upplevelser man haft under uppväxten betingar hur man förhåller sig till andra människor på det sexuella planet.
Jag har en tro att det är en kombination av hormonbildning och hur omvärlden ser ut under de tidiga åren. Ganska många andra egenskaper bildas på det sättet, så varför skulle inte läggningen påverkas av det med?
Märk väl att jag inte har några som helst vetenskapligt bevisade belägg för teorier som beskrivs här. Det är enbart baserat på antaganden och logik.
Följdaktligen kan man då ställa frågan som så många gånger kommer upp i media idag. Är det rätt att homosexuella människor får skaffa barn ihop? Kommer den miljö de växer upp i automatiskt bidra till att de också blir homosexuella, eller kan de bli hetero- eller bisexuella?
Jag tror att mycket av detta är något som föräldrarna påverkar genom sitt beteende. För mig är det självklart att man tar det man dagligen upplever för att vara det som är normalt och det man inte ser som onormalt.
Jag tror att det är därför många heterosexuella människor har problem med att hantera en situation som involverar två människor av samma kön som visar affektion för varandra. Jag har själv reagerat på samma sätt vid tidigare tillfällen. Man blir reserverad mot det man inte känner till. Det som inte känns normalt. Sen funderar man en gång till och inser att oavsett om en man tycker om en man eller en kvinna tycker om en kvinna så är det samma personer som varit där innan de "klev ut ur garderoben". Därför känns det för mig lite löjeväckande att folk blir så upprörda över detta.
Visst finns det människor man tycker är lite udda och som man kanske inte riktigt vill umgås med, men det har ju normalt inget att göra med den läggning de representerar.
Hoppas jag väcker lite tankar med detta och att ni som läser det ägnar en extra tanke åt att fundera på vad just ni tycker i frågan. Jag tror att svaret kommer att bli rätt uppenbart och hoppas att det kan ge en aha-upplevelse åt dem som inte tidigare tänkt i dessa banor.
Förhållanden och separationer i olika åldrar
I den äldre generationen håller man ihop så länge det är möjligt känns det som. De pratar med varandra och reder ut saker, trots att de kan vara riktigt sura på varandra. Farmor och farfar har varit tillsammans i 48 år i morgon och gifta i 32. Pappa och mamma skildes efter (tror jag) cirka 21-22 år tillsammans som gifta. Jag själv har sällan lyckats ta ett förhållande förbi 1-årsspärren. Vilka faktorer påverkar de val man gör i olika åldrar?
Jag tror att den äldre generationen hade mer skäl att hålla ihop. Ibland ekonomiska, ibland familjära. De tog inte ett förhållande som något som man kunde ha en kort stund och sedan bryta upp och vara med nån annan. Den man blev tillsammans med var den man skulle spendera sitt liv med. Sedan finns det säkert undantag från regeln, men till stor del tror jag att det är sant att de som är i denna generation har mer tålamod med varandra och varandras misstag och brister.
Mammas och pappas generation (födda på 40-50-talet) har i dag i många fall börjat upptäcka att det faktiskt går att byta partner när man inte längre har mycket gemensamt. Det känns som om det nästan har blivit en modefluga att skilja sig efter sådär 20-25 år tillsammans och när alla barnen är utflugna ur boet. Man hittar nya partners som kanske ger mer tillbaka än den man först blev tillsammans med. "I nöd och lust" har blivit mer "I lust" än "I nöd" och passar det inte, eller man har några längre perioder som är kämpiga så väljer man (egentligen förvånansvärt) lätt att gå vidare och försöka hitta en annan kärlek. I ganska många fall finns denna kärlek redan från början i ens liv, i vissa så kommer den in som en liten överraskning och man blir nykär. Konsekvenser övervägs möjligen för hur andra ska ta det beslut man fattat men, enligt min åsikt, sällan i tillräcklig grad.
Min egen generation - 70-talisterna - har ännu tidigare i förhållandet insett att det inte funkar och nu är det ganska enkelt att flytta på sig och välja någon ny. Det är ingen som nämnvärt rynkar på näsan åt det och det ses som en fullständigt naturlig del av livet att man bryter efter 6-7 år och hittar nån ny att leva med. Sen kanske man har den personen i några år, tröttnar och hittar en ny. Det är aningen för lättvindigt för min egen syn på hur ett förhållande ska vara, men dock en realitet.
Sen kommer vi till den senare generationen. För dem som idag är 20-25 eller yngre har förhållandet närmast blivit en tillfällig fas och det är inte något som man behöver eller vill ta på allvar. En mängd tillfälliga "förhållanden" kommer och går under så små perioder som ett år. Det känns ibland som om de flesta byter ut varandra bara för att de har en tråkig dag eller för att partnerns hår inte ser bra ut en viss dag.
Nu generaliserar jag och överdriver naturligtvis lite, men det är nästan den känslan man får när man ser på hur många lever sina liv i förhållanden.
Dessutom märker man att människor ofta hamnar i förhållanden med människor som de egentligen inte har något gemensamt med. Har vi blivit så dåliga på att välja? Samtidigt ser vi allt fler som gifter sig med varandra.
Äktenskapet har åter instiftats som något man lovar varandra för att hålla ihop. Det blir (lite) svårare att gå isär och kanske motiverar mer att hålla ihop om man har en ring på fingret. Då kliver vi upp en generation och så är vi på 6-7-årsbasis för denna generation. Vi får se vad utfallet blir i framtiden.
Jag vill gärna hoppas att vi snart kommit runt cirkeln och börjar om på en era som jag faktiskt anser mer vettig i synen på förhållanden och relationer - även om det självklart fortfarande måste finnas möjlighet att flytta på sig om man mår dåligt i en relation. En ytterst tunn balansgång som vi kanske blir bättre på att hålla framöver.
Någon gång kanske även jag lyckas med något varaktigt. Tyvärr verkar det som om det för min del handlar om att jag träffar fel personer - eller så har det att göra med att min yta och min insida skiljer sig markant från varandra. Jag får fråga någon som känner mig hur det ligger till snart tror jag.
Hur som helst - nu är det snart dags att träffa lite nya intressanta människor. Vem vet - det kanske blir ändringar i mina åsikter efter att jag träffat rätt person! :)
Uppmanar åter till er som redan har relationer - tänk över dem rejält och se till att göra åtgärder så att ni känner er nöjda med den situation ni valt så att ni får möjlighet att hålla ihop länge med er älskade!
Komplexa och mindre komplexa förhållanden
Jag fick nya tankar under kvällen rörande hur människor väljer dem man är tillsammans med och under vilka former detta sker...
Vissa tjejer är tillsammans med betydligt äldre killar. Samma sak gäller för vissa killar. Detta trots att normen säger att man (nästan) är pedofil om man har en 15-20 år yngre partner.
Detta fick mig att fundera på hur man skulle reagera som bästa vän eller som förälder till en människa som väljer på det viset. Jag kom att tänka på att jag som pappa till en tjej eller kille som väljer på det sättet nog skulle reagera starkt och aningen motsträvigt. Jag skulle ifrågasätta det smarta i det beslut som min son eller dotter tagit och försöka få dem att analysera varför de valt på det sätt de gjort.
Jag har själv vid några tillfällen varit tillsammans med ganska mycket yngre kvinnor (12 år som mest). Till 99% av gångerna så är det för stor skillnad i värderingar och sätt att se på livet i ett sådant förhållande för att det ska bli varaktigt. Detta nästan oavsett i vilket stadie i livet man är. Däremot kan det fungera riktigt bra under korta perioder och man kan få nya synvinklar på hur man vill att ett förhållande ska vara.
En annan sak jag funderar över är de som separerar från sin respektive för att vara med någon annan. Hur tänker de? Vilka faktorer gör att man inte kan leva med någon man en gång älskat? Har man verkligen arbetat på sitt förhållande, eller låter man det man byggt upp under (ibland) många år gå alltför lättvindigt till spillo?
...och hur tänker den som vill bli tillsammans med någon som redan är involverad i ett förhållande? Själv har jag vid flera tillfällen haft kvinnor som vill lämna sin respektive i hoppet att starta en ny framtid med mig. Varje gång har jag avböjt detta, med hänsyn till att de kanske bara söker efter en grönare hage att beta i. De ser inte längre de delar av deras egen hage som fortfarande är gröna, utan försöker ständigt beta i det som är brunt och förtorkat. Får gräset ingen näring så kommer det självklart att vissna och dö. Det behövs ingen ingenjörsexamen för att räkna ut något sådant.
Utöver detta - vem drabbas egentligen i en separation mer än de som separerar? Barn, vänner och bekanta, arbetskamrater... ...listan kan göras lång. Man ska inte för ett ögonblick tro att det bara är man själv och ens partner som påverkas av ett beslut som detta. Frågan är ju bara vilken form denna påverkan tar i slutänden.
Blir det verkligen bättre av separationen? Visst! Då kan man separera utan att känna några skuldkänslor.
Blir det sämre? Du kanske ska tänka en gång till på vad du gör och om du verkligen inte kan tänka dig att leva i det förhållande du en gång ingått. Kan det vara några gröna fläckar som du inte sett eller som du inte brytt dig om tidigare som du kan få att växa till så att gräsmattan åter blir grön och fin?
Är det idag värt att jobba på att hålla ihop ett förhållande? Finns förutsättningar för att få det att funka så visst - Självklart är det värt det!
Sen ser man även de som, för att ta några av ämnena ovan i kombination, skiljer sig från sin fru eller make för att börja ett nytt liv med en betydligt yngre människa. Ofta är det män som gör på detta sätt (ibland även kvinnor, men män är vanligare) och tar en yngre kvinna till sin älskarinna i första rummet, medan de jobbar på en skilsmässa från sin fru. Normalt har glöden i sängkammaren dött och man söker efter nåt nytt hett villebråd att sätta klorna i.
En psykolog skulle förmodligen kalla detta för substitution. Man byter (ibland temporärt, ibland permanent) ut sin nuvarande, icke-fungerande, relation mot en annan. Man hittar en "nyare" modell att älska. Ungefär som en man i en bilaffär som egentligen älskar sin gamla Mercedes (som ibland är lite svårstartad och som som börjat få lite skavanker här och där, men som han egentligen trivs hyggligt med), mot en nyare modell för att den känns fräschare och lovar en ny start på färden, mer hästkrafter och en mer stabil fjädring.
Är denna nya Merca verkligen bättre, eller köper han en dröm som sedan kommer att kosta mer än den smakar?
Skillnaden mellan en bil och en människa är att bilen inte blir sårad när den inte känns ny och behaglig längre, och när mannen byter ut den mot ännu en annan modell. Har man gjort det en gång, så är det ju definitivt lättare att göra det igen.
Kontentan av det hela är att det kanske inte alltid är lätt att skilja på komplexa och mindre komplexa förhållanden.
Ska man vara nöjd med det man har, eller ska man gå vidare? Är gräset verkligen grönare på andra sidan?
Vilka konsekvenser får den handling man beslutar sig för att genomföra?
Det är något som alla i den här situationen borde fundera på - både de som tänker bryta upp och de som tänker bli tillsammans med någon som håller på att bryta upp. Blir verkligen situationen bättre eller blir den sämre?
Med 75% hjärta och 25% hjärna kommer ni säkert fram till rätt beslut. Se bara till att inte hjärtat helt tar överhanden.
Lagom är bäst!
Alla hjärtans dag!? :)
Köp en ask choklad (en klassiker men funkar fortfarande). Gärna hjärtformade praliner med nåt gott inuti. Funkar oftast på både killar och tjejer.
Ta en mysig promenad längs något vattendrag som porlar. Perfekt tillfälle för "hålla handen, titta i ögonen"-stunder. Här i Norrköping kan vi ta åbackarna längs Motala Ström som exempel. Avsluta promenaden med en fika på något mysigt café som har kvällsöppet. Varm choklad är t.ex. en höjdare efter en tids utomhusvistelse i de något bistra temperaturer som fortfarande råder kvällstid.
Ytterligare en klassiker är att köpa hem ett gott vin (rekommenderat vitt: Gallo - Colombard, eller rött: Viña Maipo), lite ost och kex. Med tända ljus och lite soft musik så är det en klockren tillvaro.
Lite dyrare möjligen, men en middag är heller aldrig fel. Om du bor ihop med någon kan du ta lite tid från jobbet och överraska med färdiglagad mat och något gott att dricka till när din respektive kommer hem.
Exempel på bra mat som känns lyxig, men är enkel att laga, är potatisgratin, ugnsstekt fläskfilé och lite grönpepparsås (eller kycklingfiléer med krämig fyllning av någon god färskost som alternativ). Varma baguetter till det är gott med. Köp hem GB's Carte D'or-glass som efterrätt så är rätten komplett.
Nackdelen med detta förslag är att han/hon kanske är för mätt för andra aktiviteter efteråt, så beräkna portionerna lagom om ni vill ha lite mys och inte gillar att somna i soffan efter halva kvällen.
Den klassiska blombuketten får vi ju inte glömma. Den går att applicera till samtliga ovanstående koncept. Möjligen kan vara lämpligt att ta den efter att promenaden är avslutad i förslag två...
Alla dessa kan resultera i diverse trevliga aktiviteter senare på kvällen så vill du vara med om det - planera noga.
Hoppas alla får en trevlig Alla hjärtans dag nu och att ni hittar på något mysigt för någon ni bryr er om lite extra! :)
Massa kramar från mig till er alla!
